1. Vi firar två veckor på tisdag. Då är det prick två veckor sedan vi fick beskedet om att mamma har bröstcancer igen. En gång är ingen gång, har jag hört, och det var väl så någon mighty power resonerade kring vår situation när den kastade in några knölar och skrek ”Ingen tillbaka-kaka!” samtidigt som den sprang därifrån.

Jag vet inte direkt om man kan säga att vi firar två veckor, men det var det mest optimistiska jag kunde komma på. Här gäller det att 1) tänka positivt och 2) hålla ihop. Allt blir betydligt enklare då.


Mamma var på sin första behandling i början av veckan. Och så var hon på någon röntgen-grej också. Det vore en klar överdrift att påstå att hon har mått bra sedan dess. Jag börjar få hundratals minimala flashbacks från förra gången. Mamma är trött, mamma sover, mamma går ner i vikt, mamma är långsam. Men framför allt – och jag skäms över att säga detta – så minns jag saker om mig själv. Jag känner mig minst viktig i hela världen just nu, och ändå handlar mina flashbacks mest om mig själv. Det var så att pappa och jag skulle lyfta in en stereobänk i mammas och pappas nya lägenhet. Den var så tung och jag kände mig så utmattad (vilket förmodligen var rena rama anabola-känslan jämfört med mammas trötthet), och när den väl var på plats rasade hela min uppbyggda yta. Jag gick in i badrummet och grät, och när jag sedan kom ut igen förnekade jag att jag var ledsen. Tre sekunder senare hade jag huvudet mot mammas axel och lät tårarna rinna så att Niagara-fallen hade blivit avundsjuka.

Det var så det var förra gången också. Småsaker, obetydliga kommentarer, kunde spräcka allt vad jag hade byggt upp. Som en riktigt misslyckad tåpaj genom fönstret. Sådan är jag: en optimistisk skalbyggare som inte ens kan säga ”jag älskar dig” när någon annan säger det först.


2. Det här är min cancerbok. Det kan ju låta mycket underligt med tanke på att jag varken har eller har haft cancer. Men det låter så jobbigt att säga dotter till en mamma som har bröstcancer-bok. Hur som helst så tror jag att det är väldigt bra med en cancerbok. Nu när min mamma har bröstcancer igen är jag några år äldre. Jag ska inte säga att jag tänker skämta bort hela processen, men jag måste kunna tänka på mitt klackspark-sätt för att jag ska klara av det här. Alltså har jag utsett denna bok till min cancerbok.

Jag har även utnämnt Lars Winnerbäcks skiva Daugava till cancerskiva, eftersom jag fick den exakt en vecka efter beskedet om cancerns återkomst (vilket låter som en skitkass filmtitel, men det är ju sant). Winnerbäck är familjens favorit, så det känns självklart att en av hans skivor ska bli utnämnd till cancerskiva. Andra cancerbetitlade föremål kommer förmodligen att utses med tiden.


Det var onsdag morgon. Mentorstid. Kvällen innan hade mamma berättat att hon har cancer igen. Hon kommer alltid att ha det.

Klassens ena mentor kom in i salen ett par minuter sent. Hon gick fram till mig, klappade mig på axeln och sa:

– Din pappa ringde nyss, så jag vet om det.

Sedan sa hon att vi kunde prata mer om det senare och det enda jag fick ur mig var det klenaste ”ja” jag har hört i hela mitt liv. Det skulle ta mig mer än tjugofyra timmar att få ork nog att berätta för sex av mina vänner. Mitt nya skal-jag grät inte i skolan.

Och mentorn, som verkligen var världens bästa utomstående i den här situationen, sa:

– Du kan väl komma in hit ibland?

Så sa hon när vi satt inne på hennes kontor. Det var det bästa jag hörde på hela dagen. Och förmodligen det enda jag faktiskt kunde ta in.


och det enda
som fanns kvar när jag
raserat
var dig
och ditt
du.


3. Ur min dagbok den 18 september 2007 (cancerdagen):

”Jag undrar om man för evigt hatar de kläder man hade på sig när ens mamma för andra gången berättade att hon har cancer. Älskade, älskade mamma. Jag undrar om man för evigt hatar smaken av det tuggummi man tuggade samtidigt som man la huvudet på sin mammas axel och sa att vi ska klara det här tillsammans. Det kanske inte blir som förra gången.

>