inte förrän jag träffade dig förstod jag att jag verkligen kan bli älskad för den jag är

Varje kväll lägger jag mig så nära henne som det bara går. Min kudde precis intill hennes. Slät hud över skulderblad. Slät hud som täcker hela skelettet. Trots mörkret syns allt så väl.

Det måste vara svårt att vara tillsammans med mig. Ibland stänger jag av mina känslor och går på autopilot. Är så van att göra det. Är så van att vara ett vandrande skal som inte känner någonting. Jag pratar för sällan om mina känslor. Har svårt att prata om sådant; har alltid tyckt att jag kan hantera känslorna på egen hand. Kanske kan jag det. Kanske inte. Människor i min omgivning har flera gånger sagt att jag borde gå och prata med någon. Jag vill inte prata med någon. Människor i min omgivning måste ha missat att det finns fler uttryckssätt än bara psykologer. Jag har med åren utformat egna terapeutiska aktiviteter. Har aldrig förstått poängen med att sitta i en fåtölj och prata med en helt okänd människa om mina innersta känslor; vill inte prata med någon som egentligen inte bryr sig.

Att hon står ut med mig är helt otroligt. Det är så stort. Ibland blir jag låg och deppig i flera dagar. Veckor. Hon försöker få mig att prata om det, men jag kan inte. Har ju aldrig kunnat. Och ibland finns det inte ens något att säga. Ibland blir jag låg av ingen som helst anledning. Kanske av livet.











du får aldrig lämna mig

26. Levern. Lungorna. Den har spridit sig.

Cancern.

– Pappa sa åt mig att ta vara på den här tiden, säger min syster i telefonen.

Fy fan vad jag såg ut i morse, insåg jag när jag gick förbi en spegel. Svullna ögon. Sköldpaddeögon. Helt rödsprängda. Pappa ringde i går kväll.

– Det är inte så bra med mamma, sa han.


Jag vet redan nu att jag för alltid kommer att tänka tillbaka på allt det här som det värsta i hela mitt liv. Mamma planerar sin död och vi deltar alla i det. Det är så overkligt att jag knappt vet om det verkligen händer. Mamma har sagt till min syster att pappa måste lära sig ekonomi. Han måste lära sig betala räkningar.

Världen är sjuk. I kanske tio år har min mamma ätits upp inifrån. En lång och plågsam död. Nu sitter tumörerna där. På inre organ. Jag läser på nätet att det kan gå väldigt fort när tumörer har satt sig på inre organ. Jag vill dö. Jag vill inte leva i den här världen utan mamma. Hur ska jag klara mig? Hur ska min syster klara sig? Hur ska pappa klara sig?

Över telefon säger pappa att de inte har frågat läkaren om hur lång tid det är kvar. Varken han eller mamma vill veta.


Jag har aldrig haft så här ont i mitt hjärta. Inga ord kan förklara smärtan. Känslorna. Jag känner mig helt tom. Avskalad. Och samtidigt så full av kärlek.






sprängfylld

<

>