27. Jag har varit orealistisk fram till nu. Eller kanske bara optimistisk. Har hela tiden tänkt att visst, min mamma har bröstcancer, men det är bara något hon går runt och har. Allt kommer att bli bra ändå. Snart, väldigt snart, kommer mamma att pigga på sig och allt blir nästan som vanligt. Mamma får uppleva mitt första ”riktiga” jobb. Hon får träffa sina barnbarn. Mamma och pappa ska vara penschisar tillsammans och resa till en massa ställen och bjuda sina grannar på middag på söndagarna. Om jag någon gång lyckas spela in en skiva så får mamma lyssna på den. Hon får se att min första tatuering kommer att bli snygg, faktiskt.

Allt det där kommer att hända, och mamma kommer bara gå runt och ha lite cancer inombords men det kommer inte att påverka livet så mycket.


Så där har jag tänkt. Tagit allt för givet. Jag borde för länge sedan förstått att CANCERN KOMMER ATT BLI MAMMAS DÖD, men jag har aldrig tänkt så. Har väl inte orkat. Skulle inte orka ta mig igenom en enda dag om jag tänkte så.

Och nu när jag sakta börjar förstå så känner jag mig lamslagen. Det allra värsta är att man bara står vid sidan om utan att kunna göra något. Det går inte att förhindra cancern från att sprida sig. Uppenbarligen inte. I flera år har mamma behandlats och strålats och grejats, men tumörerna sprider sig ändå.

Jag kan inte ens förklara känslan med ord.

I flera veckor har mamma haft svårt att prata. Hon hostar så mycket. Dels på grund av tumörer på lungorna. Dels på grund av att hennes hals är sönderstrålad från en behandling hon genomförde under några veckors tid i våras. De försökte stråla bort en tumör under armhålan. Hon strålades flera gånger i veckan i fyra veckors tid.

Jag önskar att jag och mamma kunde byta plats ibland. Varför måste hon utstå allt?





ingenting är begripligt
förutom:
från och med den sekund vi föds
närmar vi oss döden


28. Några dagar efter att jag fick höra om cancerspridningen åkte jag hem till mamma och pappa. Vi inledde med en elvafika i deras lägenhet. Elvafika är en familjetradition som jag för vidare till alla jag träffar.

Mamma hade valt Napoleonbakelse; sa att hon behövde få i sig grädde. Fett. Hon orkade inte äta upp allt, så hon sparade resterna i kylen.


Senare på kvällen, i sommarstugan, tog mamma fram sin Napoleon och åt upp resten av grädden.


29. Mamma sitter och läser i solen. Vi är i sommarstugan. Hon har ett vitt linne på sig.

– Jag ska sitta i tjugo minuter nu, få lite sol på kroppen, säger hon.

Hennes hud är alldeles blek. Armarna smala som handleder.


Tidigare i år tappade mamma allt sitt hår igen. Vet inte för vilken gång i ordningen. Nu har det börjat växa ut en hel del. Hon har till och med varit och klippt sig, berättar hon. Hon funderar på om hon ska gå och klippa sig igen, och färga sin kalufs också. Under den senaste behandlingen tappade mamma inte sitt hår, och hon är så glad över det.

Jag älskar att se mamma glad.

30. Du dog en fredagsmorgon i augusti. Pappa hade hört andningen ändra sig under natten. Han sov i ett annat rum för att du skulle få lugn och ro, men han var uppe och tittade till dig flera gånger. På morgonen ringde han en sjuksköterska; en av de där från ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet). Sjuksköterskan var där på fem minuter. När hon hade sett hur du mådde var hon helt ärlig mot pappa.

– Det här ser inte bra ut, sa hon.

<

>