Fyrtiofem minuter senare dog du. Pappa tror i alla fall att det var ungefär fyrtiofem minuter. Du hade sovit en liten stund medan pappa pratade med sköterskan. Pappa kom in till dig i sovrummet, han frågade om du ville ha en till kudde för att komma upp lite högre och kunna andas lite bättre. Han la en kudde bakom dig. Efter en stund sa du:

– Jag vill inte ha den här kudden.

Du tog bort den och la dig igen. Pappa säger att det kanske bara tog en minut efter det, sedan hörde han ditt allra sista andetag. Det var som om du somnade, fast på ett helt nytt sätt.

– Nu försvinner hon från mig!

Något sådant ropade pappa till sköterskan. Sedan var du borta för alltid.

du faller handlöst framför mig
på din väg mot okända land
och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namn


tar fram vår kamera
tar ännu en bild
där du bara ler och ligger still

det verkar så enkelt vännen
ändå är det så obegripligt svårt
ja, det verkar så enkelt vännen
men ingenting i denna världen var väl
någonsin lätt att förstå


jag tog en roll när du blev sjuk
en roll som krävde hårdare hud
min kraftreserv den tar snart slut
som min tro på en ingripande gud


i ditt stora hjärta börjar slagen bli små
och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går

fem steg bakåt, två steg fram
på lite håll liknar det dans
och i drömmen håller du i min hand

det verkar så enkelt vännen
ändå är det så obegripligt svårt
i en värld byggd av män för männen
där ingenting har något värde
utom minnet av allt som var vårt


(kent – M)




<

>