31. Hur mycket jag än hoppades på att det där samtalet aldrig skulle komma, så visste jag innerst inne att det skulle göra det någon gång. Jag visste bara inte när. Så kom det, helt plötsligt. Och jag missade det. Den sjuttonde augusti klockan halv nio (en kvart efter mammas död) stod jag i duschen och pappa ringde mig. Min telefon var på ljudlös. När jag tittade på den, kanske fyrtio minuter senare, hade jag flera missade samtal från pappa. Han hade dessutom lämnat ett meddelande. Längst in i hjärtat visste jag vad som hade hänt, tror jag. Mamma och pappa skulle aldrig ringa så många gånger så tidigt på morgonen om det inte var något allvarligt. Hjärtat knöt sig, men ända ut i fingertopparna hoppades jag ändå innerligt att det inte var något. Av någon anledning valde jag att lyssna på röstmeddelandet först. Det visade sig att pappa bara hade råkat glömma trycka av uppringningen, så det var inte hans mening att lämna ett meddelande. Först hörde jag inte så mycket. Sedan lyssnade jag noga.

– Hon kanske ligger och sover, hörde jag pappa säga till någon.

En kvinnoröst sa något, långt bort i bakgrunden. Mina hoppfulla fingertoppar bad till alla gudar och mighty powers att kvinnorösten var mammas.

Jag tog ett par panikslagna andetag och ringde upp pappa.

Jag kommer aldrig att glömma hur han sa det. Den korta meningen ekar med mina hjärtslag.

– Mamma har gått bort.

Flera gånger sedan dess har jag hört pappa berätta att de där två telefonsamtalen var de värsta i hela hans liv. Det till mig och det till min syster.


Tomheten. Den obegripliga tomhet som sprängde sig in i mina celler i samma sekund som jag uppfattade vad pappa just hade sagt.







allting står still
allting förändras

32. Några timmar senare var jag framme i mammas och pappas lägenhet.

Mamma låg på sin sida av dubbelsängen. Stilla. Tung. Livlös. Pappa och sjuksköterskan hade klätt på mamma en ljusrosarandig skjorta och ett par vita byxor. Hennes händer knäppta över magen. Hon hade en ros i händerna. Det såg ut som att hon låg och vilade, med enda skillnaden att fingertopparna och öronen var helt blå. Ingen bröstkorg som restes och sänktes. Jag bröt ihop när jag klev in i sovrummet. Aldrig tidigare hade jag sett en död människa på riktigt. Aldrig hade jag kunnat ana att min egen mamma skulle bli den första döda människan jag någonsin såg.

Jag såg världen som genom ett vattendränkt fönster. Tårarna i mina ögon gjorde hela synfältet suddigt. Blurrigt. Men mitt i tårhärvan kunde jag se hur min mammas slutna ögon aldrig öppnades. Jag rörde vid mammas kalla händer. Hennes kalla kind. Jag kände på hennes hår – som nästan hade vuxit ut till en hel kalufs – en sista gång. Mamma låg kvar i sängen ända till eftermiddagen. Hur länge låg jag bredvid min döda mamma? En halvtimme? Fyrtiofem minuter? Några grannar reste flaggan på halvstång ute på kvartersgården.


Två begravningsgubbar kom för att lyfta över mamma till en bår, rulla ut henne till en bil och sedan köra henne till det skräckinjagande kalla och kala bårhuset. Det var dags att ta ett sista farväl. Jag pussade mammas två kinder. Aldrig mer skulle jag röra hennes hud.

<

>