33. Andas.

34. ”Den nakna sanningen / Du måste lära dig att bära den”. Peter LeMarc. Han fattar inte hur han träffar mitt i hjärtslasket. Han har ingen aning om att jag existerar; ändå finns han här för mig nu. Snurrar i min cd-spelare.

Jag har bara ägt hans nya skiva i ett par dagar, men det är redan en självklarhet: den här skivan kommer för resten av mitt liv att vara en av mina cancerskivor.


det gick så fort bara en stund
allt föll ihop på en sekund
på ett enda ögonblick
blev det här livet som du fick
och det du haft var inte ditt

[…]

ingenting, ingenting
ingenting blir som det en gång var

lär dig gråta som en karl
ingenstans, ingenstans
den du var finns inte längre kvar
du måste gråta som en karl


(Peter LeMarc – Gråta som en karl)

35. Tänker lite på den här cancerboken. Den är konstig. Eller, för mig är den helt normal. Jag fattar hur allt hänger ihop. För en utomstående är den nog konstig, däremot. Boken är datumlös. ”När fan hände allt?!” kan en utomstående fråga sig. Man är ju Hollywood-van, det vill säga van vid att filmen/skildringen/whatever ska ha en tydlig röd tråd och att allt ska hända i en logisk ordning där tidsflödet är proportionerligt. Den här boken är inte ett dugg Hollywood. Den är helt odramaturgisk, kan man säga.

Man skulle ju kunna tro att kapitel 24 och 26 i den här boken utspelar sig relativt nära varandra, tidsmässigt. Eftersom inget annat anges, liksom. Så är det dock inte. Det är ett glapp där. Ett typ tre och ett halvt år långt glapp. ”Amen asså hallå ba, så kan man inte göra om man skriver en bok asså ba man måste vara logisk. Liksom hallå!”

<

>