Nej, det kan man inte. Men det här är ingen bok. Det är en samling bokstäver som jag har plitat ner allt eftersom de dyker upp i mitt huvud. Och i vissa perioder har det helt enkelt inte dykt upp några bokstäver. Då har jag inte haft något behov av att skriva.


En sak som dock är jävligt säker är att det var väldigt kort tid mellan lungan-/lungorna-spridningen och själva döden. Nästan på dagen en månad efter att pappa ringde och berättade om spridningen så ringde han och berättade att mamma var död. En månad.

För alla de där åren sedan, när mamma berättade att hennes bröstcancer hade spridit sig till skelettet, så var ju ett av hennes mål att vara med på min examen. Så kommer det aldrig att bli. Dagen då mamma dog var bara några dagar innan jag skulle börja min näst sista termin på universitetet. Ett helt läsår kvar.

Poängen med det här lilla kapitlet är i alla fall att reda ut följande: livet är ingen Hollywood-film. Saker och ting händer inte i ”rätt” ordning, ingen har regisserat så att olika scener ska bli lagom långa i förhållande till varandra. Rätt låt kommer sällan på rätt ställe. Karaktärerna som egentligen ska finnas med för att fylla olika funktioner finns inte; alla är bara helt vanliga och man fattar egentligen inte vem av alla man ska fokusera på. Vem går från noll till hundra? Ingen. Alla.

Upplösningen utspelar sig aldrig på rätt procent i förhållande till filmens (livets) längd. Den kan dyka upp lite när som helst. Kanske hamnar den inte ens i fokus, på grund av att man själv befinner sig på en helt annan plats och inte får reda på att upplösningen är över förrän flera timmar efteråt.

Och sedan kommer ingen lagom lång avtoning där publiken ska hinna torka tårarna innan de kan resa sig och slänga popcornresterna i bio-papperskorgen. Nej. Avtoningen är plågsamt lång; kanske varar den resten av livet. Och eftertexterna börjar aldrig rulla så man väntar och väntar på att plågan ska ta slut (vilket den aldrig gör) och så spyr man upp popcornresterna och ångrar att man valde just den här filmen.


”Den nakna sanningen / Du måste lära dig att bära den”. Jag återkommer alltid till Peter LeMarc. För att han också har förstått.

Hollywood är en drömbild. Ett ideal. Vi kommer aldrig dit.

36. Det är tyst. Jag tror att det har slutat regna. Jag hör klockslagen. Tiden. Tiden som passerar som om ingenting hänt.

Allting har hänt.

Ju.

Allting har rasat. Jag, min pappa och min syster har i snart två månader kämpat för att kunna stå på marken som den där dagen förvandlades till ett lerbad. Vi måste få fäste igen. På något sätt måste det bildas något slags greppbar yta ovanpå den där leran, så att vi kan ställa oss upp.

Gräs.

Jag tänker på grönt gräs och sommaren och sommarstugan och hur mamma inte kunde njuta av sin sista sommar för hon hade den där hostan så att hon knappt kunde prata. Hon var så trött att hon knappt orkade rensa i rabatten.

Visste hon hur nära slutet var?

Kände hon på sig att hon inte skulle få se mig bli vuxen?

När jag skriver det här rinner tårarna för första gången på flera veckor.

Ute har det börjat regna igen.

37. Vi är i en inredningsbutik. Jag, mamma, pappa och min syster. Mamma blir plötsligt trött och sätter sig i en soffa för att vila. Vi andra tittar vidare i butiken. När jag vänder mig åt mammas håll ser hon blek och utmattad ut.

– Jag måste sova nu. Hej då.

Så säger hon när hon ramlar ihop i soffan.

Jag skyndar mig fram. Jag hör mig själv ropa:

– Nej mamma! Mamma! Du måste vakna! Du måste vakna!

Jag är framme vid mamma. Jag håller om henne medan jag fortsätter mitt försök att väcka henne.

Mammas kropp blir kall. Hon blir mer och mer blå runt öronen; hennes hud blir slätare och slätare. Hon dör framför mig.

Ett tag drömde jag om mamma i stort sett varje natt. Det hände att hon var frisk och glad. Ibland var hon svårt sjuk. Allra oftast dog hon. Natt efter natt kände jag ångesten över att mamma skulle dö. Rädslan.

<

>