Hon tog avsked av mig i drömmarna.

Hon dog.

Det är svårt att föreställa sig hur det är att natt efter natt uppleva sin mammas död. Alltid de blå öronen. Den släta, något uppblåsta huden.

Kall, död hud.

Det skrämmer mig att bilden av mammas döda kropp är så levande. Jag behöver bara sluta ögonen så ser jag allt i detalj. Som om insidan av mina ögonlock är projektorduken och diabilden av min döda mamma klickas ner över den så fort jag blundar. Det monotona projektorsurret i bakhuvudet.

Det värsta var inte att vakna mitt i natten av ännu en mardröm. Det är värre nu. Jag drömmer inte om mamma lika ofta längre. Hon må ha dött i de där drömmarna, men hon var i alla fall där. Med mig. Levande för en stund. För en stund verklig.

Nu är det länge sedan jag drömde om mamma, och det gör mig rädd. Min mage knyter sig bara jag tänker på den dag då jag inte sekundsnabbt kommer att kunna minnas mammas röst. Hennes skratt. Ögon. Värme. När jag kanske måste se ett videoklipp för att komma ihåg att hon gick med fötterna en smula utåtpekande.

Efter att i flera år ha plågats av tanken på att mamma när som helst kan dö (dag som natt) har nu alltså en helt ny typ av rädsla smugit sig in i mitt liv: rädslan för att glömma. Rädslan för att min bild av mamma ska kännas som ett sådant där gulnat gammalt foto. Plånboksnött och lite rivet. Skrynkligt.

att mamma inte längre ska
kännas nära. hel. att jag
bara ska minnas fragment
och hur mycket jag än
sliter med att sätta ihop
bitarna så blir det aldrig
någon perfekt helhet.

det riktigt levande
kommer alltid att fattas.


38. (plötsligt dyker det upp. minnet av den första natten när mamma hade gått bort. när jag efter en timmes sömn vaknade och för en molekylkort stund var helt säker på att allt bara hade varit en mardröm. var helt säker på att mamma aldrig hade dött. efter att ha varit så övertygad om något så stort (skillnaden mellan att vara levande och död) var insikten om sanningen knäckande. (observera att den här övertygelsen och den här insikten var över inom loppet av mycket, mycket kort tid) det var som att få dödsbeskedet på nytt. som vore det första gången. det var förmodligen den näst värsta stunden i mitt liv. efter det vågade jag inte somna igen. kunde inte tänka mig något värre än att uppleva samma känsla igen. jag höll mig vaken ända till natten därpå.)



39. Millisekunder flimrar förbi. Små, små fragment av tid inom vilka min hjärna förtränger att mamma är död. Tillfällen då jag slås av en känsla av att något fattas, att jag har glömt något. Som att prata med mamma, till exempel. Eller när jag har varit med om något speciellt och för en kort stund tänker att det här måste jag ringa och berätta för mamma. Bara för att komma på att det kan jag ju faktiskt inte.

Från mammas begravning minns jag särskilt en kvinna som kom fram till mig. Hon berättade att hennes egen mor gick bort för tiotals år sedan. Än i dag händer det dock att kvinnan slår sin mammas nummer för att berätta om något som har hänt. I nästa sekund kommer hon på sig själv. Jag ser för mitt inre hur jag om tjugo år fortfarande inte har tagit bort mammas nummer från kontaktlistan. Hur jag ringer upp det och hoppas hoppas hoppas att hon ska svara. Hopplösheten sipprar in i mitt kroppsliga omlopp och medan jag skriver det här minns jag hur jag för något år sedan inte tyckte att det skulle göra något om jag dog. Inte att jag aktivt ville dö, men en känsla av att det inte spelade någon roll. Vad som än hände och var jag än befann mig så var mamma borta.

Självklart har jag funderat mycket över döden sedan mamma gick bort. Jag tror inte på någon gud. Jag har ingen tro på himlen och helvetet. Kanske hade det varit lättare om jag hade varit religiös. Nu tvingas jag brottas med frågor som vart energin hos en människa tar vägen när man dör. Den måste ju ingå i någon form av kretslopp, vilket i så fall innebär att energin från mamma finns kvar i världen.

<

>