Som en vind. Som kraften hos en blomma när den växer upp ur marken. Som ett hjärtslag inuti mig. Men själen? Vad är själen och vad händer med den? Vi människor kan väl knappast bara vara sammansättningar av atomer; det måste finnas något mer i oss. Något som gör oss medvetna. Jag har inga svar på det här, jag famlar bara i mitt mörker. Det vill omsluta mig och jag kämpar för att hålla det på avstånd.

40. Tidigt lovade jag mig själv att aldrig neka min pappa kärlek.

41. Sommarhimlen öppnar sig och det börjar ösa ner i samma stund som kent spelar låten vi valde till mammas begravning. Regnet. Det dränker publiken som unisont skriker: ”Jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag”. Tusentals händer i luften. Tusentals olika associationer till samma textrader. Samma ackord.

Det som hände sedan vill jag aldrig glömma. Begravningslåten tog aldrig slut, utan trumtakten fortsatte stadigt och övergick i M. Mitt hopp finns inte i religionen, men kanske är det här det finns. I ackord, basgångar, trumslag och textrader. Att höra en cancerlåt som M live mitt under ett pågående skyfall är en enorm tröst. En låt som har en särskild plats inom mig sedan flera år tillbaka blir för första gången verklig. För första gången stämmer allt. Regnet som faller; publikens olika känslor som väller ut tillsammans med allsången; Jocke Bergs sorgsna sätt att förmedla orden. När han skrev den här texten måste han ha tänkt på något speciellt ur sitt eget liv, någonting som han sedan tänker på varje gång han sjunger låten. Det finns en ursprunglig betydelse med den här låten, men det är ingenting jag tänker på nu. Just nu är låten min. Nu är orden hos mig.

I några minuter är allt annat oväsentligt. Jag omfamnar den temporära trösten och låter den sjunka in i mig.

42. Fjortonde augusti. Det har gått två år sedan jag träffade mamma för sista gången. Hennes ben var svullna och hon var kolossalt trött. Långsam. Ändå var vi på utflykt på den östgötska slätten. Vreta kloster. Bergs slussar. Cloettabutiken i Linghem. Där köpte mamma några paket mums-mums som hon skulle frysa in och äta under hösten. När pappa flyttade ut ur lägenheten månader senare låg mums-mumsen

kvar. Oöppnade. Vi slängde dem.

När utflykten var över sa vi hej då på parkeringen utanför min och min flickväns lägenhet. Mamma klev ut från passagerarsätet för att krama mig. Jag tänker ofta på den här stunden. Min sista stund med mamma. Vi stod vid bilens högra sida och hon måste ha vetat att det här mycket väl kunde vara den sista gången vi sågs. Hon måste ha vetat. Jag själv hade inte en tanke på det – förträngde allt inom mig som påminde om att mamma när som helst kunde försvinna ur mitt liv – när mamma la sina armar om mig. Här pausar jag ofta filmen. Jag gör mitt bästa för att minnas känslan av omfamningen, men jag minns inte känslan alls. Det plågar mig att jag exakt kommer ihåg hur det kändes när en pojkbandsidol många år dessförinnan la sin arm om min midja medan någon annan tog en bild på oss, men hur mycket jag än vill så kan jag inte dra fram minnet av den här beröringen. Den mycket viktigare beröringen. Jag försöker intala mig att det inte är hela världen; jag visste inte då att det var en avgörande stund i mitt liv. Sedan skär det i mig när jag slås av tanken att mamma måste ha vetat måste ha vetat måste ha vetat måste måste måste att det här var slutet på vår fysiska kontakt att det var sista gången hon såg mig rörde mig höll om mig och jag kan inte ens i min vildaste fantasi försöka förstå hur det måste ta emot att släppa taget om sitt barn när man vet att det är sista gången men man kan inte säga det till själva barnet för det skulle gå sönder ramla ihop förstöras. Hon var tvungen att släppa. Hur kunde hon ha styrkan att avgöra när kramen skulle vara slut, när den var tillräckligt lång för att hon skulle klara av att släppa men också tillräckligt lång för att inte oroa mig. Det är ingen fråga. Frågetecknet hör inte hemma där. Det är en oförståelig smärta och jag kan inte begripa hur mamma som redan bar på så mycket lidande även kunde hantera detta hur hon inte gick sönder ramlade ihop förstördes i samma sekund som hon lossade sitt grepp om mig och vi sa hej då.

Hon som hade välkomnat mig till den här världen och nu måste ha insett att det här med största sannolikhet var vårt farväl.

På dagen två år senare sitter jag på en pinnstol och skriver de här orden samtidigt som minnen av mamma forsar igenom mig. Bilder och känslor som jag inte hinner stanna vid eller granska, de bara far förbi mig här kommer de:

<

>