Precis när man tycker att man har landat så tar det av igen. Och jag vill aldrig mer ta något för givet, men det är ju trots allt det enklaste alternativet. Mamma och pappa säger att jag måste berätta för ’mina närmaste’, att det är för jobbigt att hålla inne på allt själv. De ska ringa min mentor också. Och jag märker hur alla tre har liksom stängt av, orkar inte ta in allt igen. Vi ringer min syster och hon är fyrtio mil bort men det känns som minst fyra ljusår. Men vi ska klara det här tillsammans.

– Tänk om jag inte haft någon familj, säger mamma, vad hade jag gjort då?


Och mamma säger att hon är allra mest ledsen för min och min systers skull. Att vi ska behöva gå igenom allt det här. Och så gråter vi lite till och det lilla av det stora vi har tagit in kommer ut igen genom ögonen.”


4. Och ögonen. Ögonen som sett en del men glömt det mesta. Men det är i hjärtat jag har ont och i huvudet jag försöker. Mentorn sa till mig att jag får stanna hemma eller gå hem från skolan när jag vill, det är bara att maila. Och så gjorde jag det. Mailade om frånvaro för en lektion. Skrev att jag bara inte orkar. Och jag kände mig som världens uslaste människa, trots att jag talade sanning. Att stanna hemma för att jag inte orkar känns som att svika mitt barndomsjag. Ett nederlag mot mig själv. Jag ville ju bara vara stark.


5. Jag åker på safari. Djungelrutten till min lilla barndomsstad, en och en halv timme genom halva Södermanland. Det luktar chips på bussen och jag är sugen på kaffe latte och mandelkubbar och tanken slår mig att fan vilken penschis jag är. Penschis light-varning på den som använder bälte i bussen. Men jag vill ju bara överleva. Bruce Springsteen och något munspel ylar i mina öron. Bossens raspande röst sjunger om ett helt annat land.

Jag sitter på solsidan i bussen. Råkar alltid hamna där. När jag ska åka hem igen är det kväll. Mörkt. Kullerstenarna är hårda och jag tänker att den här stan vill inte ha mig längre. Jag är inte välkommen här.


6. Biverkningarna från den första behandlingen är ovanliga; mamma åker in på lasarettet i några dagar. En vecka senare tappar hon allt hår.

Mitt huvud är tomt och tyst nu. Ruttna löv sover utanför mitt fönster och jag lyssnar på en gammal skiva som jag fick av en av de allra bästa människorna jag vet.

Livet har nog ingen handling. Här finns inga planteringar eller upptrappningar, men en jävla massa point of no returns.


det är ibland som förut
ibland har jag känt att jag duger
det har hänt att jag samlat ihop
nog med kraft att gå ut

(Lars Winnerbäck – Tidvis)


7. Jag borde verkligen börja sortera mina sopor. Gröna påsen och allt vad det heter. Jag borde börja hjälpa hela världen, eller mina medmänniskor eller bara en tant över gatan. Jag borde skriva mer begripligt, lättare, svårare, mindre, mer eller åtminstone så som folk vill ha det.

Jag borde sluta fundera över vad som är normalt eller inte så ofta. Det är nog inte normalt.

Varje gång jag dricker kaffe till middag borde jag dra mig i örat. Jag borde verkligen börja träna regelbundet eller i alla fall läsa en bok om GI eller Anna Skipper eller något. Jag borde bli mer stereotyp:ig, men ändå avvikande på ett naturligt sätt. Jag borde göra något åt att mina händer torkar ut och spricker i takt med självkänslan, vilken jag för övrigt också borde se över. Jag borde skaffa mig bredare allmänbildning och jag kan inte förstå att jag inte har ett fadderbarn eller i alla fall större ordförråd alternativt fler tillskott i skivsamlingen.

Jag borde dricka ett par liter vatten om dagen och sluta vara så jävla glad över att jag har bra immunförsvar. Det kommer ändå att svika mig en vacker dag. Jag borde ta till vara på helgerna mer, skaffa en mentor i livet och försöka se på mig själv från sidan. Skaffa perspektiv.

Att leva i nuet är viktigt men jag får absolut inte glömma att pensionsspara och jag ska banne mig veta att det är i hjärtat jag blöder och inget annat. Innan jag dör borde jag verkligen ge ut en självbiografi eller åtminstone spela in en r’n’b-låt med Jay-Z. Vilket som så ska omslaget ha minst touch av rosa, för jag får absolut inte glömma att jag är tjej. Som tjej borde jag sannerligen vara vackrare,

<

>