En av mammas bästa vänner, Maggan, dog i magcancer medan mamma fortfarande levde. Maggan figurerade i mitt liv under hela uppväxten. Hon och hennes man hade en pool som jag och min syster badade i. Varje gång vi hälsade på hos dem fick vi dumleklubbor. Många dumleklubbor. Slickade bort chokladen (det godaste) och kände sedan hur den sega kolan fastnade mellan tänderna i bilen på vägen hem. Jag minns en stor fest på träaltanen runt poolen. Eller minns jag ett foto från en fest? Ofta har jag svårt att särskilja vad som är minnen och vad som i själva verket är bilder som uppfattas som minnen. Kanske spelar det ingen större roll så länge båda tycks verkliga och det handlar om barndomen, som väl ändå till större del är efterkonstruerad i ens huvud. Efter Maggans bortgång sa mamma i alla fall att hon var så arg på Maggan för att hon hade gått och dött och lämnat mamma på det sättet. Flera gånger har jag försökt vara lite arg på mamma för att hon gick och dog sådär och lämnade mig här. Det har aldrig gått. Jag kan bara sörja över mammas lidande och i den sorgen verkar jag inte ha något utrymme för ilska. När mamma dog ärvde jag och min syster sommarstugan men vi har nu insett att vi inte kommer att kunna hantera skötseln utan måste sälja den. Jag försöker vara arg på mamma för att hon dog och lämnade mig med den där stugan i den här åldern. Om tio år hade jag troligtvis velat ha den men nu är jag tjugosex och sommarstugelivet är långt ifrån min dröm. Försöker beskylla mamma för att stugan försvinner ur vår familj som den sista gemensamma platsen. Den viktigaste platsen.

En efter en lossnar trådarna mellan mamma och mig. Andra människor säger att minnena ändå är viktigast men jag är i behov av något mer konkret något fysiskt något att återkomma till och minnas utifrån.

måste ha något som tydligt binder samman det abstrakta fungerar inte för mig måste ha kräver något som direkt uppbådar minnen vill känna dofter vinddrag höra fotsteg mot golv sådant som är exakt som när mamma också var där trots att hon inte är där nu aldrig är där nu

46. Jag tänker ofta på döden. Mitt emot mig på tunnelbanan kan det sitta en människa och tanken slår mig att hen kanske är död i morgon. Anhöriga i förtvivlan och trasgråt. Jag läser en rubrik om att någon har blivit knivskuren och jag tänker att det skulle kunna vara personen som

stod framför mig i en kö i går.

När jag nyligen låg på en klippa vid havet i Kroatien insåg jag för första gången att jag kommer att dö. Självklart har jag förstått det även förut, men nu var insikten av helt nya proportioner som verkligen sjönk in i mig. Allt som är jag kommer att utplånas; mitt medvetande - det enda jag upplever saker igenom - ska försvinna och jag kommer aldrig att finnas till igen efter det.

Där låg jag på klippan och fastnade i denna absurt stora tanke. För många skulle en uppenbarelse av detta slag troligtvis leda till planer om stordåd: mål som ska uppfyllas, avtryck som ska lämnas till eftervärlden. Kanske infinner sig en liten stress över den begränsade tid man har på sig. För mig blev reaktionen den motsatta. Om jag ändå ska dö spelar det ingen roll om jag endast ägnar dagen åt att bada i havet och läsa böcker. Jag är medveten om att detta inte är någon vidare hjältemodig inställning och att världen skulle falla sönder om alla människor tänkte likadant, men jag beskriver bara vilka tankar som slog mig i denna stund. Det helt ärliga måste fram. Varför vet jag inte. Det jag vet är att jag några dagar senare såg en film där huvudkaraktären yttrar precis samma tanke. Hon pratar med en bikaraktär och konstaterar att vi alla ska dö och att det kan ske snart eller om lång tid. Bikaraktären börjar skratta uppgivet och utbrister “It’s so fucking sad!” varpå huvudkaraktären ställer sig frågan “What is the point?”

Meningslösheten. Med den kommer en uppgiven kravlöshet grundad i känslan av att ens hela existens är ett obetydligt dammkorn i världens historia.

Fyra år har gått sedan mamma dog i cancer. Det plågar mig att jag inte kan minnas hennes skratt på direkten men att andra minnen tycks fastlimmade på hjärnan så att jag alltid kan komma åt dem. Suget i magen som framkallades av telefondisplayen som den där morgonen visade oroväckande många missade samtal från pappa, en tågresa i förkrossat tillstånd, mammas stela, tunga och kalla kropp i dubbelsängen. Minnet av skrattet tar lång tid att frammana, men som tur är ligger andra minnen närmre. Hennes ögon. Ansiktsuttrycket när hon skrattade så att hon grät. Värmen och trycket från hennes kropp när den kramade min. Att hon inte finns i våra liv längre är overkligt på ett knytnävshårt sätt.

<

>