Inte alltför sällan blir jag avundsjuk på andra som har sina mammor kvar i livet. De kan äta middag med sin mamma, de kan ringa sin mamma utan att egentligen vilja något speciellt, de kan bli lite sura på sin mamma för att mamman lägger sig i saker och ting. Jag kommer aldrig att träffa min mamma igen och många minnen kommer att blekna med åren. Samtidigt är jag otroligt tacksam över att ha fått två föräldrar som älskar mig villkorslöst och också har varit noga med att låta mig veta det.

Då och då tänker jag på en främling jag aldrig har träffat. Av en slump började jag följa henne på ett socialt medium där man skriver små inlägg som andra kan läsa. Vad jag minns hade hon minst två systrar. Den ena systern hade gått bort för flera år sedan, och den här personen på hemsidan skrev att deras mamma flera gånger hade sagt till de kvarvarande systrarna något i stil med att det var synd att just den dottern dog i stället för någon av de andra. Jag kan aldrig förstå hur det känns att få höra något liknande, men när jag försöker förstå vrider sig en kniv i mitt bröst. Personen på hemsidan tog senare livet av sig.

Att ha föräldrar som gör allt för mig är ingenting jag ska ta för givet; det är ett privilegium som är alldeles för få förunnat. Mamma älskade mig oavbrutet i mer än tjugotvå år. Pappa har hittills fortsatt i snart tjugosju år och jag vet att han alltid finns där för mig. Det är det jag måste fokusera på. Jag kan äta middag med pappa, jag kan ringa pappa utan att egentligen vilja något speciellt, jag kan bli lite sur på pappa för att jag tycker att han lägger sig i saker och ting (det sistnämnda har, såvitt jag vet, inte hänt sedan jag var kanske tretton år och tapetserade hela mitt rum inklusive taket och utsidan av dörren med idolplanscher).

Ur en tv-serie har en viss scen fått fäste i mig. En storasyster har dött och mamman är lamslagen av sorg. Frånvarande och likgiltig. Lillasystern påpekar för sin mamma att “some of us are still alive” och precis så är det ju. Så här långt är resten av oss vid liv. Pappa lever; för varje år som går kan jag lära känna honom ännu bättre och vi kan upptäcka nya sidor hos varandra. Det värdesätter jag högt. Jag lever. Så länge jag kan känna vinden ta tag i mig en kylig höstdag, låta regnet ösa ner över mig, klättra upp i ett träd, gå barfota i gräset, skratta tills jag inte får luft, springa fort, hålla andan under vattnet, beundra utsikten från en hög punkt och dricka termoskaffe i skogen så vet jag att

mamma hade velat att jag skulle göra just det. Leva. Ta in ögonblicket och vara medveten om att det räcker att bara finnas till.

För världen från dess begynnelse till dess undergång är vi oväsentliga dammkorn. För varandra är vi livsavgörande.

47. Mitt liv är så märkligt just nu. Det präglas av en dubbelhet som jag ännu inte vet hur jag ska hantera. De senaste månaderna har jag insett att jag aldrig har varit så lycklig som jag är nu, samtidigt som jag ju är avgrundsdjupt olycklig över att inte kunna dela det här med mamma. Jag kan omöjligen beskriva känslan av att mamma aldrig fick se mig växa in i den person jag höll på att utveckla medan hon fortfarande levde. Det är en förödande känsla. Jag har ett jobb som jag tycker om att gå till. Jag älskar min flickvän och livet vi har tillsammans. Jag har äntligen blivit bekväm i mig själv, och det har jag blivit bara de senaste åren. Långt in i mitt unga vuxenliv kunde jag över huvud taget inte se mig själv växa upp och bli fyrtio eller ens trettio år. När personer i min omgivning började känna sig vuxna upplevde jag mig själv fortfarande som en tonåring inombords och var övertygad om att det var ett tecken på att jag skulle dö ung. Mitt jag var helt enkelt inte menat för en vuxen tillvaro. Nu när jag snart ska fylla tjugosju har något plötsligt hänt. Jag kan för mitt inre se mig själv bli vuxen. Det känns så enormt stort och när jag fokuserar på den trygghet detta innebär fylls jag av ett lyckorus jag aldrig har upplevt förut. Det finns en plats för mitt jag i ett vuxet liv. Mamma kommer dock aldrig att få uppleva det, och där är kärnan till mitt livs dubbelhet. Tyngden som har lättat från mitt bröst kontra sorgen över att mamma inte får se sitt barn bli lyckligt.

48. Varje morgon på väg till jobbet går jag genom ett visst bostadskvarter i Midsommarkransen. Det ligger knappt fem minuter hemifrån. Ett litet kvarter uppe på en kulle där gamla fyrtiotalshus i rött tegel blandas med nyproduktion. Många gånger tänker jag att jag skulle vilja bo i just detta område eftersom det ligger avskilt med samtidigt är nära till allt.

Jag står i vårt källarförråd med en gammal flyttkartong framför mig. Den är fylld av mammas gamla barndomsgrejer. Skolböcker, några foton, brev. Vid det här laget har jag i mer än ett års tid flera gånger i veckan promenerat bland husen på kullen. Nu gör jag en oanad

<

>