upptäckt. I kartongen hittar jag en mina kompisar-bok där mammas vänner skrivit vilken deras favoritfärg är och vad de vill bli när de blir stora. På ett uppslag har min moster – mammas lillasyster – fått fylla i formuläret. Adressen hon har uppgivit tillhör ett av de röda tegelhusen på kullen.

Dagen därpå ställer jag mig på trottoaren mitt emot porten där mamma tillbringade några år av sin barndom i mellanstadieåldern. Jag stirrar på samtliga fönster som tillhör gatunumret och skulle göra vad som helst för att få veta exakt vilka mamma brukade titta ut genom. Själva porten till trapphuset är fortfarande i original. På gatan under mina fötter har mamma troligtvis ägnat sina eftermiddagar och helger åt att leka, cykla, rita med kritor, skaffa vänner.

Det är overkligt att ständigt hitta nya saker mamma och jag har gemensamt men att aldrig kunna berätta om dem för henne. Numera väljer jag ännu oftare just denna väg till jobbet. Den ger mig energi tack vare närvaron jag känner till mamma då jag passerar hennes port.

49. På tunnelbanan med ett gravljus i handen. Alla helgona. Stockholmssnön yr i luften och dämpar staden då den täcker gatorna, hustaken, de parkerade cyklarna. Varje år gå till kyrkogården. Tända ljus för alla saknade. Mamma tände alltid ett ljus för sin mamma och nu måste jag tända ett åt min. Vill göra det. Håller hårt i traditioner när annat fallit sönder. Åker till Skanstull, uppgång Allhelgonagatan. En äldre dam letar pantburkar i en papperskorg, en man står i ett hörn och dricker kaffe från Pressbyrån, ett påbylsat barn tar några klumpiga steg nedför trappstegen. Även här i krokarna har mamma bott som liten. Någon gång åkte mamma och jag till Stockholm tillsammans för att tillbringa en dag på Söder och då visade hon mig vilket lägenhetshus hon och mormor hade bott i. Nu har jag glömt vilket av alla hus det var men jag står vid Skanstull och tänker på det. Den där dagen gick mamma och jag även till Katarina kyrka eftersom mamma tyckte att det är en av Stockholms finaste kyrkor. Hon visade mig både Cornelis Vreeswijks och Anna Lindhs gravar innan vi köpte fika inne i kyrkan. Det var försommar och vi drack kaffet vid ett av uteborden.

Minst tio år senare befinner jag mig vid Katarina kyrka igen. Står med iskalla fötter vid minneslunden där flera hundra ljus redan är utställda. Andras saknade. Kyrkogården är helt tyst trots att den ligger mitt i stan.

Kanske är detta inbillning. Kanske är det bara min hjärna som uppfattar den som tyst just för att kyrkogårdar förknippas med lugn. Jag tittar uppåt platsen där mamma och jag drack det där kaffet. Vi satt där. Nästan nyss. Nu väljer jag med omsorg var jag ska placera gravljuset jag har tänt åt mamma. Flyttar det ett par gånger innan jag bestämmer mig för att låta ljuset stå lite skyddat under en vintervissen buske.

jag bär dem;
alla tillfällen som ledde hit

50. Här kommer ett par scener ur mitt liv den senaste tiden.

Ett: Det är högsommar och jag befinner mig i ännu ett publikhav på ännu en konsert. På scenen står Laleh och alldeles nyss började hon spela låten Kristaller. När refrängen drar igång höjer mannen framför mig en näve i luften och gör den klassiska dunka-dunka-rörelsen. Han hoppar upp och ner i takt med basen. Hela hans kropp lever sig in i musiken och hans ögon lyser av glädjeruset. Min kropp står stelfrusen från första ackordet.

när paraden har tystnat i fjärran
och klockor och sånger vikt av
fylls salen upp med kristaller
som du lämnade kvar
när allt man försöker att säga
finns i en tyst minut
världen är full av kristaller
och aldrig mer som förut


Hon sjunger de där orden. Jag lamslås; står med apatisk blick och tittar på människorna runt omkring mig. Inser snart att det inte bara är mannen som studsar utan att alla andra också gör det. Jag är en ö. Händelsen är en symbol för hela mitt liv.

Två: I ett plötsligt infall googlar jag min mammas namn. Trycker enter och går in på bildträffarna. En av bilderna leder mig till ett videoklipp från någon tillställning där mamma tydligen var med. Jag är inte alls förberedd på vad som nu ska ske. Videon inleds med en snutt ur en

<

>