mer passiv och – icke att förglömma – mer betraktad.

När jag tänker efter finns det nog oräkneligt många saker jag borde göra. Ibland är det nog dock så att det enda rätta är att släppa allt och skrika så högt man kan. Eller i alla fall ta sovmorgon från en av alla tusentals lektioner. Jag borde verkligen bli bättre på att prata om mina känslor.


8. Hatar du mig om jag inte håller talet efter lovet? Hatar du mig om jag inte gör det över huvud taget? Hatar du mig om jag tillbringar en hel dag med att sparka höstlöv på trottoaren? Hatar du mig om jag inte är där ibland? Hatar du mig om jag bara går förbi vissa dagar? Hatar du mig om jag skriker att jag hatar dig men ännu mer mig själv och det runt om och HELVETE! skriker jag med barnsliga bokstäver. Hatar du också mig ibland, men mest på helgerna?


Vi har nationella prov i svenska. En del är att hålla ett tal i fem minuter. Det är inget fel med det, inte alls. Bara nu. Jag är inte mig själv längre. Jag har stegat ur min kropp och min verklighet. Jag ser allt från sidan nu. Det jag är minst sugen på just nu är att stå framför klassen och prata om något i fem minuter. Det skulle inte kännas som att jag hade en MIN MAMMA HAR CANCER-stämpel i pannan. Det skulle mer kännas som ett skotthål rakt igenom hela huvudet.

Ni får ursäkta mig, men jag sumpar hellre ett betyg än att stå med ett skotthål i pannan framför trettio jämnåriga.


är du rädd att jag ska börja gråta?


Det har blivit höstlov nu. Jag räknar inte längre hur många dagar jag har vetat om återkomsten. Det viktiga är att för varje dag som går är vi närmare den sista behandlingen.

Lösningen.

Kapitlets slut.

Ibland stirrar jag i taket tills fläckarna rör sig. Ibland övar jag fejkleenden i badrumsspegeln, och ibland skjuter jag hundratals människor via tv-spel. Alla de där tidsfördriven påverkar yttervärlden lika like som en bitter pensionärs insändare påverkar min syn på skateboardåkande.

Blowa min fucking hjärna ut, halvexistentiella icke-existens.






Det finns ingen verklighet här
Ett existenslöst vara
Icke-existentiellt är
Ingenting

Jag räknar bilnummer
Från min rosafärgade utspända bubbla
Det enda jag kan ta på
Finns inte

knack

knack

knack

kom inte hit

du är inte välkommen


mina drömmars lik


Snöflingorna krossas nu
Av vinden
bubblan i själv mig ser Jag

och tänker

JAG HAR OCKSÅ MÖRDAT
snöflingor myggor atomer tankar
drömmar åsikter toner vattendroppar

<

>