Från mitt Malta-fönster kan jag se gigantiska kryssningsfartyg åka ut mot det öppna havet. På kvällarna fotar folk städerna som kantar utfarten. Det blixtrar till höger och vänster, till och med fram och bak, och jag tänker på Titanic och utan vidare anledning blir jag irriterad på passagerarna och deras blixtar och vill skrika att för i helvete! Kan ni sluta blixfota någon gång?!

Sedan försvinner fartygen längs horisonten norrut mot Italien.

- Come back, come back, kvider en billig kopia av Kate Winslet inom mig. Jag har ju inget annat att titta på än de irriterande blixtarna.

Världen?


Jag vykortar, vi åker gula bussar, vi äter, jag fotar, vi går och ibland tittar jag på klockan och undrar vad de gör i skolan nu. Jag tittar på min systers ögon och inbillar mig att hon gråter men i min pappas ögon ser jag att han mest av allt vill hem. Att höjdpunkten på hans dag är när han ringer hem till mamma. I vår familj har vi väldigt svårt att koppla av. Vi har nog inte lärt oss av vår läxa.

Och på en italiensk restaurang, som internt numera går under namnet Sovjeto, spelar de mammas favorit Eros Ramazotti. Saker som knappt ens finns kommer över mig och jag håller inne med det obefintliga för vi försöker ju bara ha en vanlig semester här. Ett trevligt avbrott. Vi har åkt hundratals mil för att tänka över livet.


Innan jag somnar den sista kvällen på Malta kommer jag att tänka på att jag kanske borde ha skickat flaskpost. Det hade ju varit jävligt kul eller i alla fall stereotyp:igt sentimentalt för det tillstånd jag befinner mig i.

”Hello världen, here I am”

så att jag hade haft något att hoppas på.

så att jag hade haft något att vänta på.


12. Hello världen, here I am.

Jag sitter här i min etta med min olivbladgrönmålade fondvägg och mörkröda gardiner med penschistofsar på. Har mina älgmönstrade långkalsonger på mig och dricker rött champagnete. Tröttnat på att lalla runt, tröttnat på att bli sedd på, tröttnat på att bli ifrågasatt. Du har aldrig sett mig ens. Du tror att du inte är som dem, men du är fan mer som dem än de själva är.

Du kanske inte kan läsa det här, världen. Du kanske är analfabet eller död eller manodepressiv men jag skiter i vilket för jag går på dig varje dag.

Alla går på dig.

Ha.

In your face.


Se mig lite mer ibland,
baraföratt.


13. Det är december nu. Julkalendern har nått sitt tionde avsnitt, priser delas ut hejvilt och ”Wått do you think om Christer’s aschivments?” frågar Lasse Bengtsson i Nyhetsmorgon.

Jag sover inte så mycket om nätterna längre. För att försöka vända det problemet till något bra har jag börjat läsa en massa böcker. Jättemånga. Jag hinner ju läsa flera timmar varje dygn, hur bra som helst!


Mamma har haft sin sista behandling för den här gången.

- Sen får vi se vad som händer, säger hon.

Jahaja, tänker jag och fattar typ ingenting för jag är så jävla inte insatt.

I skolan kom jag på mig själv med att vara rädd för att få vinterkräksjukan. Egentligen borde jag skratta den i hela jävla fejset, för vad är det att spy ett par gången? Ingen-jävla-ting. Cp-sjuka. Cp-cancer; ger mig onödiga perspektiv jag inte har bett om.


Det finns så mycket jag vill kunna så jag får ångest och panik om vartannat och sedan försöker jag sova, och hårt blundar jag, men misslyckas totalt och så läser jag en bok i stället och hatar när folk klagar så jag mår alltid bra, tack.

En gammal kompis fyller år. Vi har, som man säger, ett förflutet tillsammans. Fem dagar om året är vi inte lika gamla men nu är han alltså ikapp och här sitter jag och saknar honom lite för sådan är jag.


14. Så jävla störd är jag också som bara sitter här och stirrar och käkar clementiner. Inte ens en jävla skiva lyssnar jag på, de bara står där och

<

>