16. – Öppnar du? ropar mamma från köket. Jag måste få på mig peruken!

Mammas peruk ligger på en stol i vardagsrummet, så att hon snabbt kan ta på den om det ringer på dörren. Hon vill inte genera någon genom att öppna utan hår på huvudet.


Det blev ingen tremånadersdag. Den 19 december var mamma och pappa i Eskilstuna på lasarettet. Det var den stora Beskedsdagen. Jag mådde splittrat och bet mig i läppen i väntan på att de skulle ringa och säga vad som sagts.

Så ringde de. Cancern hade inte spridit sig! Mamma hade svarat bra på alla behandlingar, och ska nu få fyra till för att hålla allt i schack. Sedan måste hon besöka sjukhuset var tredje vecka för att läkarna ska kunna ha koll på cancern. För min mamma kommer alltid att ha cancer. Den sitter där den sitter.


Det var granndamen som plingade på dörren för att önska god jul. Mamma berättade om beskedet, varpå grannen brast ut i ett:

– Åååååååhhhhh!!! och såg ut att vilja halleluja hela världen.

Det slog mig att jag inte alls reagerat så starkt som hon gjorde, men jag antar att jag har en del att bearbeta. Via ett telefonsamtal på tre minuter gav mamma mig beskedet, men det jag samlat på mig under tre månader finns nog kvar ett tag till. Jag kommer alltid att spänna mig i väntan på att cancern ska slå tillbaka.

Nu har jag en del att förklara. Jag har inte berättat för några av mina vänner att det går bra nu (yo!) och jag tror att jag är skyldig en och annan ursäkt här och var. Förra gången mamma hade cancer var överlevnadschansen 50/50 och den här gången vet jag inte, men det hade kunnat gå jävligt illa, så mycket vet jag. Mamma har insett det nu, att hon måste lugna ner sig. Jag misstänker att jag har missat att berätta lite av hur allt hänger ihop för lärare och liknande, så, ja, jag får ta tag i det där.

– Det var den bästa julklappen ni kunde få! sa granndamen efter sitt nästan hallelujande och jag tänker att det har hon fan rätt i. Och nu när världens tyngsta klump har lossnat från mig och mitt hjärta har jag känt mig helt utmattad. Jag har försökt sova igen många svunna nätter för att bli lite pigg inför julen.

17. Jag elvafikar. Jag kommer fan bli den ultimata penschisen. Kardemummakaffe och tänka tillbaka på allt. Och jag vet att allt jag skrev i det förra kapitlet låter som ett slut. Så är det inte. Det här är fortfarande min cancerbok. Cancer är fortfarande mitt hatord för det låter som kanske och jag tycker att det är så jävla oklart. Jag måste fortsätta skriva saker här. Annars riskerar jag att glömma dem och jag vill inte återuppleva eller expandera det svarta hålet.

18. Jag vill slita ut mitt hjärta när jag ser Arlas reklam (den med mamman och sonen) för ekologisk mjölk. Den är så fin. Okej, hjärtat vill jag gärna ha kvar, men jag vill åtminstone rippa upp plånboken, kuta till Ica och köpa ekologiskt för mina sista studentslantar.

Häromdagen skulle jag köpa frysta laxfiléer, men blev så rädd för att de odlats i Norge att jag tog ett 30-pack med fiskpinnar i stället. Man får inte köpa importerad fisk, och absolut inte odlad sådan. Det har vi lärt oss på geografin. Så nu får jag leva på onyttiga fiskpinnar. Det är en konstig värld vi lever i, som Winnerbäck sjöng.


Bodybutter har jag kletat i hela ansiktet nu utan att riktigt veta varför. Men det är typ oliv-tjossan i den och det kanske är jättebra mot torr hud. Vi fick ingen vit jul i år heller. Vi firade i en gråskala som för tankarna till Rysslands pälshattar. Men det gjorde inget, vi hade ju fått en så fin julklapp.


19. Det är med melankoliska steg jag går uppför backen, förbi de tre beigegråa betonghusen. Mina ögon blir alltid tårfyllda när jag går där i backen. Jag blir ledsen; det är som att mp3:n alltid spelar låtens sorgligaste del precis när jag passerar det första huset. Och så tittar jag upp mot himlen utan att veta varför, för det finns inget där som kan hjälpa mig.

Och molnig är den, himlen. Tjock-molnig. Efter lovet säger jag till alla att det känns som att vi inte träffats på skitlänge, fast jag egentligen känner mig kvävd av hela jävla världen. Eller så överdriver jag bara nu, jag vet inte för jag vet inte längre hur allt brukade kännas. Det vanliga livet känns så långt borta nu.



Hallå?

<

>