20. Jag bokstavligen lurade sorgen genom att gå en annan väg. Det melankoliska kunde inte tränga sig på mig, för jag gick en omväg hem och rundade alltså backen.

Ha ha ha.

Lyssnade på superglad afrikansk musik gjorde jag också, för att helgardera mig mot det mörka.

Det fungerade.


21. Om jag hade haft en morgonrock hade jag glidit runt i den hela dagen i dag. Jag vaknade och hade ingen aning om vilken dag det var eller var jag befann mig. Drog igång Daugava, stirrade upp i taket och somnade om igen.

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Varför jag inte kan prata om saker som en normal människa. Och så förstår jag inte varför alla kommer till mig med sina problem när jag fan inte ens kan formulera mina egna i ordentliga ord. Jag är världens sämsta kompis, men ingen fattar det.


hej
i dag är det instabilt så jag är lite hemma och vaktar så att inte taket ska falla ner.

Det bästa med poesi är att det inte finns några rätt och fel. Jag vill att livet också ska vara så.

Jag vill också vara så.


22. Det har gått lång tid nu. Kanske nio månader. Sedan beskedet. Cancerdagen. Jag vet inte. Jag försöker att inte räkna för då blir jag om möjlig ännu mer deprimerad.

Det är fredagkväll, men eftersom jag tydligen är bortglömd av alla mina ”vänner” sitter jag ensam och mår dåligt och lyssnar på cancerskivor och dricker cancerte. Daugava av Lasse W och I Am a Bird Now av Antony and the Johnsons har jag i efterhand konstaterat är de givna cancerskivorna. Tidvis respektive Hope There’s Someone heter cancerlåtarna från de båda skivorna. Kan inte lyssna på dem utan att gråta. Rött champagne-/cream-te är officiellt cancerte, i synnerhet när jag dricker det här hemma.

har du sett någon i ögonen
jag hittar inte dit
kan inte reglerna i spelet
men du får gärna komma hit

(du är svår att leva utan
jag är svår att leva med)


(Lars Winnerbäck – Jag har väntat på ett regn)

Och musiken gör att det saltsvider på kinderna. Jag snyter mig. Det kommer blod ur den högra näsborren. Jag torkar bort det.

Lite blir kvar.


23. Det börjar regna framåt kvällen. Fredagkväll. Det har gått längre tid än jag från början trodde var möjligt.

Min pappa ringer, jag trycker telefonen mot örat och han säger att läkaren har hittat en ny tumör i armhålan. Cancern i skelettet har inte spridit sig; det är ”bara” en armhålstumör.

Vi håller i var sin lur, pappa och jag, och försäkrar varandra om att även det här kommer att bli bra. Att det ska lösa sig.


När vi har lagt på klarar jag inte mer. Jag gråter flera timmar i sträck. Hon ligger bredvid mig och håller om mig.

– Det finns ingen rättvisa i det, säger hon.


24. När jag för kanske sju månader sedan fick veta att mammas cancer har spridit sig till skelettet visste jag att det är slutet. Vi förstår alla att det bara är en tidsfråga nu, sa min moster. Ord jag aldrig trodde skulle komma; tankar jag inte vill ha i mitt huvud.

Så här sa min mamma:

– Jag har bestämt mig för att vara med när du tar din examen.

När meningen var slut hade hon precis sagt att hon kanske är död om fem år.


– I vår familj pratar vi om cancer som om vi ska köpa korv med bröd, sa mamma när vi satt vid köksbordet i hennes och pappas lägenhet.

<

>