Jag var trött på dem, helt enkelt. Alla dessa Hollywood-perfekta skildringar av hur det "är" att leva i närheten av cancer. Jag har sett filmer. Jag har läst böcker. Berättelser där dramaturgin klaffar så fint att hela hjärtat går sönder. Viktiga element planteras i början, upplösningen inträffar på exakt rätt procent av helheten och sedan har man även ett antal procent på sig att torka tårarna (om den cancerdrabbade i berättelsen dör, annars får man i alla fall en stund på sig att smälta hela berättelsen innan man reser sig från biostolen/ställer tillbaka boken i Billy-hyllan).

Livet fungerar aldrig så. Saker och ting planteras aldrig utan dyker bara upp helt plötsligt, utan förvarning. Kanske har man aldrig ens pratat om cancer, men lik förbannat kommer det där beskedet en helt vanlig söndag när man precis ska ta fram dammsugaren eller kanske dricka en kopp kaffe. Man orkar inte ens bli förbannad på den uteblivna planteringen. Man har redan fallit ihop; sprängts i tusen bitar. För att inte tala om upplösningen. För det första finns det inte bara en upplösning (livet är fullt av upplösningar som kanske väntar precis runt hörnet), och för det andra så inträffar den på helt fel procent. Den rätta procenten existerar inte. Det är bara att acceptera.


Det här är egentligen ingen bok. Jag ber om ursäkt om någon förvirrades av namnet. Det här är en samling ord till alla som, precis som jag, är trött på de dramaturgiskt perfekta cancerberättelserna. Alla som, precis som jag, vill ha mer av verkligheten och mindre av det påhittade. Hur mycket vi än önskar att vi levde någon annanstans, i någon annans regi, så är det här vi lever. Bara här existerar vi på riktigt.

Hur Cancerboken kommer att sluta är ännu oklart. Jag har inte skrivit färdigt än. Det enda som är säkert är att jag har tillbringat alldeles för mycket tid med att stå bredvid och se hur cancern äter upp en av de människor jag älskar mest på hela jorden. Och jag vet hur många människor som gör sitt bästa för att hålla huvudet över ytan i precis samma verklighetshärva som jag. Oron. Ångesten. Rädslan.


Vi människor måste hålla ihop. Det är av precis den anledningen som jag slänger ut Cancerboken till alla som orkar bry sig. Vi måste hjälpa varandra. Cancerboken är egentligen en fysisk anteckningsbok, som jag började skriva i år 2007, när jag gick i gymnasiet. När jag skriver det här är det oktober år 2012, och jag har bestämt mig för att lägga ut Cancerboken på internet. Jag skriver fortfarande i den, ibland. När jag hinner kommer jag att dela med mig av Cancerbokens kapitel här på hemsidan. Förhoppningsvis kan någon hitta något av värde i den här oputsade berättelsen.

Min verklighet. Det är den jag delar med mig av. Den är ju det enda jag har att ge.